Hopp...halka hem före sju idag också! Jobb, basket, handling, innebandy, hämtning igen, hem och ta sin plats vid spisen!
Ja, så ser verkligenheten ut en vanlig tisdag efter kl. 17.00. Men härligt är det samtidigt.
Läser dotterns blogg från Cypern och läser om äventyr med fotboll och annat. Denna tiden kryllar det av allsvenska spelare därnere och det klart att det är drömmen att få träffa alla dessa och göra reklam att det finns svenska fotbollstjejer nere på ön. Vilken upplevelse. IFK Göteborg och Mjällby är där nere nu. Blir säkerligen månnga härliga minnen...
Dags för dagens gourmetmat; Snabbmakaroner och korv. Ja, det är väl mat det också!
Funderar på att fixa till Semmifreddon till lördag. Skönt att få gjort det.. Har en känsla av att Agnes och Signes rum behöver en uppsträckning. De fyller 10 år i morgon och det är verkligen inte klokt att det är 10 år sen man pendlade mellan hopp och förtvivlan. Visserligen har vi hållt på att förlora en av dem två gånger till i livet men mina minnen är starka och ibland tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna bearbeta sorgen fullt upp. Nu finns de kvar i livet och jag är oändligt tacksam för det.
De föddes 9 veckor för tidigt men var otroligt sjuka. Visserligen var Signe såå liten men kämpade på bra. Dessvärre orkade Agnes inte kämpa lika mycket då hennes lugnor inte var uppveklade. Alveorerna ville inte blåsa upp sig och det var en kämparmatch mot tiden. Tre behandlingar kunde man göra och hon svarade inte på de två första. Timmar, minuter, sekunder kändes som dagar, veckor, månader och år. Det var jobbigt att se henne i respiratorn. Såg henne gråta men det fanns inget ljud. När väl framsteg gjordes kändes allt så skört. Men en dag i taget..
Ibland vet man nog inte om hur bra man igentligen har det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar